Jag sitter på ett skrivarforum. En stor samlingslokal med stora runda bord. Vita dukar och belysning som vid en företagslunch. Alla får respons på sin egen text inför den stora gruppen. Läraren ger sitt utlåtande och skrivarkollegorna gör likadant. Det är tyst i lokalen förutom vid applåderna och de lyckliga suckarna vid ovanligt lyckosamma formuleringar. Jag sitter som fjärde person vid det första bordet. Lärarens bord. Nu är turen kommen till mig, blickarna vänds mot mig när någon räcker mig min text utskriven på vita A4-ark. Jag tar emot pappersbunten, tittar på den översta sidan och lyfter sedan blicken för att möta lärarens.

”Skriv om.”

Jag tittar på pappersbunten och sedan på henne igen.

”Va?”

”Det är bara att skriva om!”

Jag ser på min text. Alla rader är understrukna och överstrukna med röd kulspetspenna. Bara fyra meningar är friade från dödsdomen.

”Men vad ska jag ändra? Det finns inga kommentarer.”

”Skriv om alltihop.”

Jag reser mig upp från bordet, känner hur alla ser på mig och följer min väg ut från den stora salen på väg till toaletten.

 

Inspirationsruta - Våga drömma

Foto: Jeanette Niemi

Precis där vaknade jag i min säng, stel i hela kroppen. Det tog några minuter innan jag insåg att det var en dröm. Några fasansfulla minuter var hela min skrivardröm raserad. Omöjlig att nå. Jag kunde inte skriva, vad ska jag göra om det jag skriver är så dåligt att det inte ens är värt att kommentera. Det blir ingen bok så klart. Ännu värre, det blir inte roligt att skriva heller. Hur skulle det vara möjligt när jag är så usel på det jag helst av allt vill göra. Lättnaden var stor när jag insåg att det var en dröm, minna sinnen spelade mig ett spratt och jag är beredd att förlåta dem för det.

I söndags lämnade jag ifrån mig mitt manus för lektörsläsning, en kunnig och van skribent och läsare läser nu min text. Om några veckor får jag tillbaka det med kommentarer som jag kan använda för att utveckla det ytterligare innan jag skickar till förlag. Igår kväll var jag på skrivarmingel med Ann Ljungberg och hennes nätverk av passionerade skrivare. På scen mötte vi modiga människor som gett ut sina egna böcker, blivit utgivna på stora förlag, människor som har dykt i sitt inre för att hjälpa andra att hantera svåra situationer och människor som är på väg att förverkliga sina skrivardrömmar. Fantastiskt inspirerande att träffa och lyssna till så många som brinner för skrivandet på samma eller liknande sätt som jag själv gör.

Mina sinnen är överstimulerade och lite spända, jag förlåter dem för skrämselattacken och lever nu lyckligt vidare med min skrivardröm och mitt skrivarliv. Vad vore väl livet utan att få skriva?

Våga drömma & fortsätt skriv!

/Jeanette