Tänk om det vore som första klass på X2000. Breda, mjuka fåtöljer att luta sig bakåt i. Gratis kaffe och Wi-Fi. Lyxig egentid tillsammans med andra utan att vara gemensam. Lågmäld konversation, långt från larmande barnfamiljer. Snabb och smidig förflyttning från start till mål. Räls som en fri motorväg och spåren växlas automatiskt när vi kommer farande. Tänk om livet vore så. Så skönt det vore, tänker jag ibland.

Mitt liv är mer som att färdas på en mountainbike utefter en skogsstig. Slingrar sig fram genom landskapet utan att jag har kunskap om vad som kommer bakom nästa krön. Tappar jag koncentrationen så riskerar jag att snava på en rot eller köra in i en bergvägg. Jag tvingas ibland att göra vägval när stigen delar sig. Vissa dagar skiner solen och det är lätt att ta sig fram i värmen och på de torra partierna. Andra dagar står regnet som spön i backen och hjulen slirar i leran och jag drattar på ändan. Jag får räkna med skitiga kläder och pisk i ansiktet av uthängande grenar. Men jag fortsätter för jag vet att jag kommer till en glänta längre fram, så småningom. I gläntan ligger ljuset över det öppna fältet och gör färgerna klara. När jag kommer till gläntan stannar jag och tittar förundrat, njuter av färden. Tvekar innan jag tar steget in i det okända landskapet som ändå är så bekant. Genom gläntan går jag på egna ben och är stolt över min färd, njuter av att vara framme.

Det jag möter är sådant jag övat på under färden men nu i ny tappning att ta sig an. Ju längre fram jag kommer i gläntan ju närmare kommer jag också där stigen slingrar sig vidare genom skogen. Jag vänder mig om en sista gång innan jag kastar mig in i skogen på nya äventyr på jakt efter nya erfarenheter och lärdomar.

Visst vore det skönt att åka X2000 ibland men jag kan inte låta bli att undra om inte blåmärkena och regnet får mig att njuta lite extra när solen skiner på min stig. Jag tror det. Och jag vill inte vara utan de rötter och stenar som placeras ut på min stig för i mötet med dem lär jag mig nya saker om mig själv, andra och vår gemensamma omvärld. Det gör mitt liv värt att leva.

Dela gärna med dig av detta inlägg om det gav dig något och även av dina tankar om detta!

/Jeanette